Positiv förstärkning ger känslor som: glädje, lust
Negativ förstärkning: Sannolikheten för att beteendet kommer att upprepas ökar även med denna metod. Negativ förstärkning innebär att något som hunden upplever negativt tas bort när den utför önskat beteende. Ett exempel är när du ber hunden att sitta och utlöser strypeffekten på halsbandet. När hunden sätter sig släpper man efter och det obehagliga upphör.
Negativ förstärkning ger känslor som: lättnad
Positiv bestraffning: Detta scenario minskar sannolikheten för att ett beteende kommer att upprepas. Positiv bestraffning innebär en negativ konsekvens, något obehagligt händer när ett visst beteende utförs. Ett exempel på detta är när du ber hunden att sitta men hunden istället lägger sig ner. Om du då rycker i kopplet är detta den positiva bestraffningen, man tillför alltså något. Här ska ordet "positiv" inte ses som något bra.
Positiv bestraffning ger känslor som: rädsla, obehag
Negativ bestraffning: Även detta minskar sannolikheten för att ett beteende upprepas. Negativ bestraffning innebär att något positivt tas bort när ett visst beteende utförs. Ett exempel på detta är när du ber hunden att sitta men hunden lägger sig ner istället. Godbiten, som var ämnad för hunden vid rätt typ av beteende, äter man istället upp själv (eller gömmer bakom ryggen).
Negativ bestraffning ger känslor som: besvikelse, frustration
Det är oftast lätt att se på en hund om handlingen den i ögonblicket utför är under kontroll av positiv eller negativ förstärkning. Nästa gång du tittar på en lydnadstävling, ska du särskilt lägga märke till hundens kroppshållning och ansiktsuttryck. Lägg även märke till förarens uppträdande och tonfall. En hund som "arbetar" för att få bollen eller en godbit, beter sig annorlunda än en hund som "arbetar" för att slippa ett ryck i kopplet, en skarp tillrättavisning eller något annat obehag.
För en utomstående kan det se ut som om båda hundarna gör exakt lika. Båda utför momenten och följer förarens kommandon - ändå lever dessa två hundar i olika världar.
Hundförare uppträder också olika. En förare som har lärt hunden att primärt jobba för att undvika obehag ger ofta kommandon med högre röst, han har ofta en hotfull kroppshållning och du kan se på honom att han är beredd att ta tag i hunden om den skulle hitta på något - för inte att tala om hur han skulle använda kopplet som hunden olyckligtvis sitter fast i.
Hundägare som lärt sig använda positiv förstärkning på ett effektivt sätt behöver inte vråla sina kommandon. De vet att hunden hör alldeles utmärkt och att det inte är röstvolymen som är avgörande för resultatet. De har också en mer avslappnad kroppshållning (även om också de kan vara spända i en tävlingssituation) och litar på sin hund. Hundar som tränas positivt har ju ingen anledning att vilja smita. Det är ju hos ägaren berömmet och belöningen finns.
Det är ett utbrett missförstånd att hunden gör saker, "därför att vi säger det", "därför att den arbetar för oss", "därför att vi har ledarskap/är chef", osv. Hunden arbetar antingen:
1. för att uppnå något den vill ha, eller
2. för att undvika något obehagligt.
Andra alternativ finns inte! Vårt kommando är inget annat än en signal till hunden att om den utför en bestämd handling just nu, har den chansen:
1. att få en godbit, eller
2. att undvika en obehaglig korrigering
(beroende på hur den har tränats).
Med andra ord - handlingen innebär något fördelaktigt för hunden själv. Den lyder inte ett kommando för att föraren ska må bättre (bli tillfredsställd) - den gör handlingen därför att detta innebär något fördelaktigt för den själv! Hundägare som säger att "hunden ska göra det därför att jag säger det!" tränar för det mesta med negativ förstärkning om man tittar närmare efter. Hundägare som säger att hunden ska "ha respekt" för dem, kan egentligen i de flesta fall byta ut "ha respekt" med "vara rädd för". Gör inte hunden som ägaren säger så sker något obehagligt.
Nackdelar med bestraffning:
- bestraffning kan i långa loppet leda till hundar som finner det bäst att inte hitta på saker, med risk för att bli tillrättavisad
- bestraffning kan med klassisk betingning göra att hunden kopplar ihop obehaget med den som bestraffar eller med situationen eller platsen
- eftersom bestraffning är en så stark upplevelse jämfört med förstärkning så kan man med en felplacerad bestraffning lära ut helt fel saker. En hund kan istället bli rädd för gräs, staket, farbröder med skägg, bollar etc. En sån felinlärning kan vara svårt att ta bort!
- bestraffning kan framkalla ångest, rädsla eller aggressivitet. Det är inte själva nypet i örat som är problemet med bestraffning, utan att aldrig vara beredd på när det kommer.
En handling (beteende) har alltid en funktion eller ett mål.
I samtliga ovanstående fyra exempel ser vi att beteendet på ett eller annat sätt lönar sig. Antingen uppnår vi något vi vill ha (dörren öppnas eller hunden kommer fortare fram till intressanta luktfläckar) eller så undviker vi något obehagligt (blir våt om fötterna eller "elektriskt" vilt). I samtliga fall förstärks beteendet. Det vill säga: med största sannolikhet kommer beteendet att upprepas nästa gång vi befinner oss i en liknande situation.
När man vet varför hunden beter sig som den gör, behöver vi inte längre tillägna den mänskliga egenskaper eller motiv. Hunden är absolut inte "envis", "försöker att opponera sig", "protesterar", "dominerar" eller "testar dig". Den gör bara det som förstärks - punkt och slut. Börja därför att bättre uppmärksamma två enkla saker
1. vad hunden gör,
och
2. resultatet av det hunden gör.
Vad är då "bäst"- positiv- eller negativ förstärkning?
Ptja.. de har olika verkan och/men båda fungerar. När de används på rätt sätt. Hundar kan lära sig både på det ena och det andra sättet. Men om du nu väljer att fortsätta träna din hund med obehag så ska du ha några saker klart för dig:
Negativ förstärkning kan leda till passivitet och till hundar som inte vågar göra någonting på egen hand, inte vågar ta egna initiativ. Hunden blir rädd för att göra fel och upplever att det är tryggast att göra minsta möjliga, åtminstone så länge ägaren inte ber den att utföra något. Många föredrar faktiskt att deras hundar är på det viset - som en instinktslös soffkudde-liknande organism utan ett uns av egen vilja. Men om hunden ska användas i aktiviteter som kräver större självständighet från hunden (t.ex. jakt, bruks, räddningsarbete, osv) innebär detta en stor nackdel. Hunden mår heller inte särskilt bra av det överhuvudtaget.
När ett djur blir utsatt för smärta och obehag sker det också något annat som man ska vara mycket uppmärksam på. I hjärnan har vi (både djur och människor) ett centrum för belöning och ett centrum för straff. När vi upplever något trevligt, stimuleras hjärnans belöningscentrum och frigör signalsubstanser som gör att vi känner oss glada och tillfreds. När vi upplever något obehagligt, t ex när chefen skäller ut oss eller hammaren träffar tummen istället för spiken, stimuleras hjärnans straffcentrum. Alla känner igen sig hur man då mår. Vi blir arga, irriterade och sura.
Positiv förstärkning är motsatsen till obehag och verkar därefter. Hunden blir gladare och mer tillfreds. Dessutom är positiv förstärkning ett mera exakt sätt att träna på. Man kan informera hunden exakt vad man vill den ska utföra, istället för att tala om för den vad den INTE ska göra. Straff ger ingen inlärning.
Man kan naturligtvis göra fel även när man tränar med positiv förstärkning. "Tajming" är mycket viktigt. Belöningen måste också vara så attraktiv att hunden verkligen vill jobba för den. Men skulle man göra fel, sker inget värre än att hunden inte lär sig det du vill - du förstör åtminstone inte relationen mellan dig och hunden. Att träna med positiv förstärkning kräver i starten lite mer insats och tålamod av ägaren, men resultatet blir så mycket bättre.
Källa bl.a: canis.se
Hej! Jag undrar om ni bara använt en källa (canis.se)? Eller har ni använt flera? Anledningen varför jag undrar är för att det står "källa bl.a..".
SvaraRadera