"Dominans: Var kommer det ifrån?
I en ordbok definieras 'dominans' som <<härskande, rådande.. framträdande.. vara högre än...>>. I hundfackliga termer definierar Roger Abrantes dominans som <<en drivkraft som har som mål att eliminera element av konkurrens i förhållande till en annan flockmedlem>>. Frågan är om våra familjehundar tänker så i förhållande till sin ägare och sin familj. Vill verkligen familjehunden få högre 'status' i sin 'flock'? Ligger den vaken om natten och planlägger hur den ska överta 'ledarskapet' över människorna i 'flocken'? Eller planerar hunden att göra något biologiskt omöjligt?"
"John Fischer skrev en gång: <<Jag tror verkligen inte att hundar ser oss som andra hundar, och därför konkurrerar de inte med oss om ökad status>>. Om vi accepterar denna teori kan inte hunden uppfatta sig som en del av vår mänskliga 'flock', och kommer därför inte att försöka klättra över oss människor på rangskalan. Vidare, enligt Abrantes, kan hierarkin mellan hundar definieras som <<ett dominans/underkastelse-förhållande som bildas och upprätthålls med hjälp av ritualiserade beteenden>>. Han fortsätter med att säga att ett sådant förhållande beror på:
1. Hur aggressiv arten är
2. Om två djur kommer att slåss till döden för att fastslå dominans eller om ett av dem kommer att ge sig.
3. Om det finns tillräckligt med resurser förekommer färre konflikter eller aggressiva beteenden.
4. Om förhållandet mellan antal hanar och honor är optimalt.
5. Om arten lever i fångenskap eller frihet.
Låter det som ett förhållande mellan hund och ägare? Det hoppas jag verkligen inte, men däremot låter det som ett förhållande mellan två individer av samma art. En sista aspekt att tänka på; eftersom vi ser till att våra hundar har mat, vatten, tak över huvudet, mental och fysisk aktivitet, sällskap och skötsel, finns det ingen anledning för dem att önska högre status. Om de uppnådde den ultimata toppställningen, rollen som ledarhunden i hushållet, skulle de också bli ansvariga för hela familjen. Detta innebär även att driva hushållet, vilket naturligtvis är omöjligt."
Dominans och ledarskap - fakta eller fantasi?
Författare: Barry Eaton
Utgivare: Canis Förlag
© Barry Eaton 2002
torsdag 30 december 2010
söndag 19 december 2010
Skillnaden mellan klassisk betingning & operant betingning
Ett tidigare inlägg handlade om klassisk betingning. Hunden får mat samtidigt som en klocka ringer, tillslut uppstår förväntan i samband med klockans ringande och hunden börjar dregla. Hunden förväntar sig mat när klockan ringer. Beteendet har blivit inlärt, en betingad reflex.
Exempel i människolivet:
Du är hos läkaren och hon ska kontrollera din knäreflex. Hon slår på knät och benet sprätter ut utan att du har bett om det – det är en reflex och du har därför ingen kontroll över ditt ben. Tyvärr är läkaren nyutbildad och hon har inte kontrollerat att det inte står något i vägen. Du smäller därför ditt ben rakt upp i undersökningsbordet. Det gör ordentligt ont!
Läkare blir lite förlägen, och måste göra om undersökningen. Även om du fick ont i benet kommer faktiskt benet sprätta ut igen när hon slår. Även om du upplevde smärta första gången, kommer reflexen att utlösas ändå. Och till och med om du åter sparkar benet hårt i bänken, kommer reflexen att utlösas när läkaren slår dig på knät ännu en gång. Detta kommer också att ske den fjärde, femte och sjätte gången (om du inte har gått hem vid det laget…).
Reflexer är livsviktiga och automatiska mekanismer som säkrar jämvikt för din kropp och ligger utanför din vilja eller förmåga att välja. Reflexerna kommer alltså inte att styras av de konsekvenser beteendet får, och ändras inte vare sig du bestraffar dem eller inte. Det enda man kan ändra är vilka stimuli som utlöser reflexer – man kan inte ändra reflexen i sig självt.
________________________________________________________________
Operant betingning styrs inte av en obetingad stimulus eller betingad stimulus så som reflexivt beteende gör, men operant beteende kan också styras. Om vi ska lära hunden att sitta kan vi göra det genom att ge hunden en godbit när den sätter sig. Hunden kommer då att sätta sig för att få godbiten. Vi ger hunden en godbit varje gång den sätter sig snabbt, och vi säger ”sitt” samtidigt som den sätter sig eller vi påverkar den att sätta sig. Efter ett tag säger vi ”sitt” först, och när hunden sätter baken i marken belönar vi den med t ex en godbit.
Detta är ett exempel på operant betingning. När vi kommer med ett kommandoord måste hunden utföra ett beteende för att få belöningen. Hunden UTFÖR en handling, att sätta sig, för att få godbiten. Detta beteende utlöses inte av kommandot som en reflex utan är ”målinriktat” och viljestyrt. Hunden sitter när du säger det för att den då får belöningen. Nu har vi alltså beteendet ”sitt” på kommando, och varje gång vi säger ”sitt” sätter hunden sig fint. Godisbiten är alltså inte en reflex som utlöser ett sittande.
Exempel i människolivet:
Du är med i ett försök där du har lärt dig att utsöndra saliv varje gång du ser ett rött ljus. Citron användes som obetingad stimulus därför att du alltid producerar saliv när du får en citronskiva i munnen. Det röda ljuset parades med citronen många gånger tills du utsöndrade massor med saliv när det röda ljuset tändes. Så kommer en man in och säger att du får 2 miljoner kronor om du inte utsöndrar saliv när ljuset tänds. Tror du att du blir miljonär? Tyvärr. Salivproduktionen är en reflex du inte kan styra. Så det är bara att gå hem, ta fram lottokupongen och hålla tummarna…
Och så tar vi ett väldigt bra test för att se om det är tal om klassisk eller operant betingning. Ett klassiskt betingat beteende kommer att utlösas trots konsekvenserna beteendet har. Eftersom det är en reflex. Ett operant betingat beteende kommer att ändras av konsekvenserna beteendet har.
Du kommer att utsöndra saliv när lampan tänds trots att du inte vill – du har ingen kontroll på det som sker. Hunden däremot slutar att sätta sig när du säger ”sitt” om den får en häftig stöt i baken varje gång den sätter sig. När du säger ”sitt” utlöses alltså ingen reflex, men hunden kan välja att sätta sig eller välja att låta bli – att sitta är viljestyrt.
________________________________________________________________
Sammanfattning:
Klassisk betingning handlar om reflexer. Dessa reflexer utlöses och kan inte styras av individen. Reflexerna är lika för alla inom samma art och kan inte förändras. De påverkas inte av konsekvenserna beteendet får.
Operant betingning handlar om inlärning av ett beteende som är ”målinriktat” och viljestyrt, där individen gör något för att uppnå ett eller annat ( t ex sätter sig för att få en godbit). Operant beteende styrs av konsekvenserna beteendet får där vi ser mer av beteenden som förstärks och mindre av beteenden som bestraffas.
Exempel i människolivet:
Du är hos läkaren och hon ska kontrollera din knäreflex. Hon slår på knät och benet sprätter ut utan att du har bett om det – det är en reflex och du har därför ingen kontroll över ditt ben. Tyvärr är läkaren nyutbildad och hon har inte kontrollerat att det inte står något i vägen. Du smäller därför ditt ben rakt upp i undersökningsbordet. Det gör ordentligt ont!
Läkare blir lite förlägen, och måste göra om undersökningen. Även om du fick ont i benet kommer faktiskt benet sprätta ut igen när hon slår. Även om du upplevde smärta första gången, kommer reflexen att utlösas ändå. Och till och med om du åter sparkar benet hårt i bänken, kommer reflexen att utlösas när läkaren slår dig på knät ännu en gång. Detta kommer också att ske den fjärde, femte och sjätte gången (om du inte har gått hem vid det laget…).
Reflexer är livsviktiga och automatiska mekanismer som säkrar jämvikt för din kropp och ligger utanför din vilja eller förmåga att välja. Reflexerna kommer alltså inte att styras av de konsekvenser beteendet får, och ändras inte vare sig du bestraffar dem eller inte. Det enda man kan ändra är vilka stimuli som utlöser reflexer – man kan inte ändra reflexen i sig självt.
________________________________________________________________
Operant betingning styrs inte av en obetingad stimulus eller betingad stimulus så som reflexivt beteende gör, men operant beteende kan också styras. Om vi ska lära hunden att sitta kan vi göra det genom att ge hunden en godbit när den sätter sig. Hunden kommer då att sätta sig för att få godbiten. Vi ger hunden en godbit varje gång den sätter sig snabbt, och vi säger ”sitt” samtidigt som den sätter sig eller vi påverkar den att sätta sig. Efter ett tag säger vi ”sitt” först, och när hunden sätter baken i marken belönar vi den med t ex en godbit.
Detta är ett exempel på operant betingning. När vi kommer med ett kommandoord måste hunden utföra ett beteende för att få belöningen. Hunden UTFÖR en handling, att sätta sig, för att få godbiten. Detta beteende utlöses inte av kommandot som en reflex utan är ”målinriktat” och viljestyrt. Hunden sitter när du säger det för att den då får belöningen. Nu har vi alltså beteendet ”sitt” på kommando, och varje gång vi säger ”sitt” sätter hunden sig fint. Godisbiten är alltså inte en reflex som utlöser ett sittande.
Exempel i människolivet:
Du är med i ett försök där du har lärt dig att utsöndra saliv varje gång du ser ett rött ljus. Citron användes som obetingad stimulus därför att du alltid producerar saliv när du får en citronskiva i munnen. Det röda ljuset parades med citronen många gånger tills du utsöndrade massor med saliv när det röda ljuset tändes. Så kommer en man in och säger att du får 2 miljoner kronor om du inte utsöndrar saliv när ljuset tänds. Tror du att du blir miljonär? Tyvärr. Salivproduktionen är en reflex du inte kan styra. Så det är bara att gå hem, ta fram lottokupongen och hålla tummarna…
Och så tar vi ett väldigt bra test för att se om det är tal om klassisk eller operant betingning. Ett klassiskt betingat beteende kommer att utlösas trots konsekvenserna beteendet har. Eftersom det är en reflex. Ett operant betingat beteende kommer att ändras av konsekvenserna beteendet har.
Du kommer att utsöndra saliv när lampan tänds trots att du inte vill – du har ingen kontroll på det som sker. Hunden däremot slutar att sätta sig när du säger ”sitt” om den får en häftig stöt i baken varje gång den sätter sig. När du säger ”sitt” utlöses alltså ingen reflex, men hunden kan välja att sätta sig eller välja att låta bli – att sitta är viljestyrt.
________________________________________________________________
Sammanfattning:
Klassisk betingning handlar om reflexer. Dessa reflexer utlöses och kan inte styras av individen. Reflexerna är lika för alla inom samma art och kan inte förändras. De påverkas inte av konsekvenserna beteendet får.
Operant betingning handlar om inlärning av ett beteende som är ”målinriktat” och viljestyrt, där individen gör något för att uppnå ett eller annat ( t ex sätter sig för att få en godbit). Operant beteende styrs av konsekvenserna beteendet får där vi ser mer av beteenden som förstärks och mindre av beteenden som bestraffas.
Operant betingning
Till skillnad från klassisk betingning, så innebär operant betingning all inlärning som INTE handlar om reflexer, utan om "viljestyrt" och "målinriktat" beteeende.
Beteenden kan förstärkas eller "släckas ut". En respons eller ett stimuli kan kopplas samman genom en förstärkning. Vi kan ta exemplet att lära en hund att sitta - då ger vi ju hunden en godbit när den sitter. Beteende har därmed förstärkts och chansen är stor att beteendet upprepas, genom att hunden sätter sig igen för att se om den återigen kan få en godbit. Hundens beteende är alltså målinriktat.
Positiv förstärkning Precis som i exemplet ovan där vi förstärkte hundens beteende (sitt) genom en godbit.
Negativ förstärkning innebär att man uppmärksammar ett felaktigt beteende och bestraffning sker i syfte för att få hunden att istället utföra det rätt. Det kan vara allt från en skarp tillrättavisning, ryck i koppel, fysisk smärta etc.
Med Positiv så menar vi att vi lägger till något.
Exempel: med positiv förstärkning så får hunden godis och beröm.
Vid positiv bestraffning får hunden skäll och ett ryck i kopplet.
Med Negativ menar vi att vi tar bort något.
Exempel: med negativ bestraffning tar vi bort godiset när hunden inte gjort rätt, godiset uteblir.
Vid negativ förstärkning slutar vi rycka i kopplet och skälla på hunden.
När man lär ut något nytt ska man först förstärka det nya beteendet varje gång, men när beteendet väl är inlärt ska förstärkningen bara komma ibland - intermittent (då och då/ibland) förstärkning.
Beteenden kan förstärkas eller "släckas ut". En respons eller ett stimuli kan kopplas samman genom en förstärkning. Vi kan ta exemplet att lära en hund att sitta - då ger vi ju hunden en godbit när den sitter. Beteende har därmed förstärkts och chansen är stor att beteendet upprepas, genom att hunden sätter sig igen för att se om den återigen kan få en godbit. Hundens beteende är alltså målinriktat.
Med Positiv så menar vi att vi lägger till något.
Exempel: med positiv förstärkning så får hunden godis och beröm.
Vid positiv bestraffning får hunden skäll och ett ryck i kopplet.
Med Negativ menar vi att vi tar bort något.
Exempel: med negativ bestraffning tar vi bort godiset när hunden inte gjort rätt, godiset uteblir.
Vid negativ förstärkning slutar vi rycka i kopplet och skälla på hunden.
När man lär ut något nytt ska man först förstärka det nya beteendet varje gång, men när beteendet väl är inlärt ska förstärkningen bara komma ibland - intermittent (då och då/ibland) förstärkning.
fredag 17 december 2010
Positiv/negativ, förstärkning/bestraffning
Positiv förstärkning: Positiv förstärkning ökar sannolikheten att beteendet kommer att upprepas. Det handlar om att utfört beteende leder till positiva efterföljder för hunden. Ett exempel är när du ber hunden att sitta. När hunden sätter sig, och alltså utför önskat beteende, så får den en belöning (godis/lek eller dylikt)
Positiv förstärkning ger känslor som: glädje, lust
Negativ förstärkning: Sannolikheten för att beteendet kommer att upprepas ökar även med denna metod. Negativ förstärkning innebär att något som hunden upplever negativt tas bort när den utför önskat beteende. Ett exempel är när du ber hunden att sitta och utlöser strypeffekten på halsbandet. När hunden sätter sig släpper man efter och det obehagliga upphör.
Negativ förstärkning ger känslor som: lättnad
Positiv bestraffning: Detta scenario minskar sannolikheten för att ett beteende kommer att upprepas. Positiv bestraffning innebär en negativ konsekvens, något obehagligt händer när ett visst beteende utförs. Ett exempel på detta är när du ber hunden att sitta men hunden istället lägger sig ner. Om du då rycker i kopplet är detta den positiva bestraffningen, man tillför alltså något. Här ska ordet "positiv" inte ses som något bra.
Positiv bestraffning ger känslor som: rädsla, obehag
Negativ bestraffning: Även detta minskar sannolikheten för att ett beteende upprepas. Negativ bestraffning innebär att något positivt tas bort när ett visst beteende utförs. Ett exempel på detta är när du ber hunden att sitta men hunden lägger sig ner istället. Godbiten, som var ämnad för hunden vid rätt typ av beteende, äter man istället upp själv (eller gömmer bakom ryggen).
Negativ bestraffning ger känslor som: besvikelse, frustration
Det är oftast lätt att se på en hund om handlingen den i ögonblicket utför är under kontroll av positiv eller negativ förstärkning. Nästa gång du tittar på en lydnadstävling, ska du särskilt lägga märke till hundens kroppshållning och ansiktsuttryck. Lägg även märke till förarens uppträdande och tonfall. En hund som "arbetar" för att få bollen eller en godbit, beter sig annorlunda än en hund som "arbetar" för att slippa ett ryck i kopplet, en skarp tillrättavisning eller något annat obehag.
För en utomstående kan det se ut som om båda hundarna gör exakt lika. Båda utför momenten och följer förarens kommandon - ändå lever dessa två hundar i olika världar.
Hundförare uppträder också olika. En förare som har lärt hunden att primärt jobba för att undvika obehag ger ofta kommandon med högre röst, han har ofta en hotfull kroppshållning och du kan se på honom att han är beredd att ta tag i hunden om den skulle hitta på något - för inte att tala om hur han skulle använda kopplet som hunden olyckligtvis sitter fast i.
Hundägare som lärt sig använda positiv förstärkning på ett effektivt sätt behöver inte vråla sina kommandon. De vet att hunden hör alldeles utmärkt och att det inte är röstvolymen som är avgörande för resultatet. De har också en mer avslappnad kroppshållning (även om också de kan vara spända i en tävlingssituation) och litar på sin hund. Hundar som tränas positivt har ju ingen anledning att vilja smita. Det är ju hos ägaren berömmet och belöningen finns.
Det är ett utbrett missförstånd att hunden gör saker, "därför att vi säger det", "därför att den arbetar för oss", "därför att vi har ledarskap/är chef", osv. Hunden arbetar antingen:
1. för att uppnå något den vill ha, eller
2. för att undvika något obehagligt.
Andra alternativ finns inte! Vårt kommando är inget annat än en signal till hunden att om den utför en bestämd handling just nu, har den chansen:
1. att få en godbit, eller
2. att undvika en obehaglig korrigering
(beroende på hur den har tränats).
Med andra ord - handlingen innebär något fördelaktigt för hunden själv. Den lyder inte ett kommando för att föraren ska må bättre (bli tillfredsställd) - den gör handlingen därför att detta innebär något fördelaktigt för den själv! Hundägare som säger att "hunden ska göra det därför att jag säger det!" tränar för det mesta med negativ förstärkning om man tittar närmare efter. Hundägare som säger att hunden ska "ha respekt" för dem, kan egentligen i de flesta fall byta ut "ha respekt" med "vara rädd för". Gör inte hunden som ägaren säger så sker något obehagligt.
Nackdelar med bestraffning:
- bestraffning kan i långa loppet leda till hundar som finner det bäst att inte hitta på saker, med risk för att bli tillrättavisad
- bestraffning kan med klassisk betingning göra att hunden kopplar ihop obehaget med den som bestraffar eller med situationen eller platsen
- eftersom bestraffning är en så stark upplevelse jämfört med förstärkning så kan man med en felplacerad bestraffning lära ut helt fel saker. En hund kan istället bli rädd för gräs, staket, farbröder med skägg, bollar etc. En sån felinlärning kan vara svårt att ta bort!
- bestraffning kan framkalla ångest, rädsla eller aggressivitet. Det är inte själva nypet i örat som är problemet med bestraffning, utan att aldrig vara beredd på när det kommer.
En handling (beteende) har alltid en funktion eller ett mål.
I samtliga ovanstående fyra exempel ser vi att beteendet på ett eller annat sätt lönar sig. Antingen uppnår vi något vi vill ha (dörren öppnas eller hunden kommer fortare fram till intressanta luktfläckar) eller så undviker vi något obehagligt (blir våt om fötterna eller "elektriskt" vilt). I samtliga fall förstärks beteendet. Det vill säga: med största sannolikhet kommer beteendet att upprepas nästa gång vi befinner oss i en liknande situation.
När man vet varför hunden beter sig som den gör, behöver vi inte längre tillägna den mänskliga egenskaper eller motiv. Hunden är absolut inte "envis", "försöker att opponera sig", "protesterar", "dominerar" eller "testar dig". Den gör bara det som förstärks - punkt och slut. Börja därför att bättre uppmärksamma två enkla saker
1. vad hunden gör,
och
2. resultatet av det hunden gör.
Vad är då "bäst"- positiv- eller negativ förstärkning?
Ptja.. de har olika verkan och/men båda fungerar. När de används på rätt sätt. Hundar kan lära sig både på det ena och det andra sättet. Men om du nu väljer att fortsätta träna din hund med obehag så ska du ha några saker klart för dig:
Negativ förstärkning kan leda till passivitet och till hundar som inte vågar göra någonting på egen hand, inte vågar ta egna initiativ. Hunden blir rädd för att göra fel och upplever att det är tryggast att göra minsta möjliga, åtminstone så länge ägaren inte ber den att utföra något. Många föredrar faktiskt att deras hundar är på det viset - som en instinktslös soffkudde-liknande organism utan ett uns av egen vilja. Men om hunden ska användas i aktiviteter som kräver större självständighet från hunden (t.ex. jakt, bruks, räddningsarbete, osv) innebär detta en stor nackdel. Hunden mår heller inte särskilt bra av det överhuvudtaget.
När ett djur blir utsatt för smärta och obehag sker det också något annat som man ska vara mycket uppmärksam på. I hjärnan har vi (både djur och människor) ett centrum för belöning och ett centrum för straff. När vi upplever något trevligt, stimuleras hjärnans belöningscentrum och frigör signalsubstanser som gör att vi känner oss glada och tillfreds. När vi upplever något obehagligt, t ex när chefen skäller ut oss eller hammaren träffar tummen istället för spiken, stimuleras hjärnans straffcentrum. Alla känner igen sig hur man då mår. Vi blir arga, irriterade och sura.
Positiv förstärkning är motsatsen till obehag och verkar därefter. Hunden blir gladare och mer tillfreds. Dessutom är positiv förstärkning ett mera exakt sätt att träna på. Man kan informera hunden exakt vad man vill den ska utföra, istället för att tala om för den vad den INTE ska göra. Straff ger ingen inlärning.
Man kan naturligtvis göra fel även när man tränar med positiv förstärkning. "Tajming" är mycket viktigt. Belöningen måste också vara så attraktiv att hunden verkligen vill jobba för den. Men skulle man göra fel, sker inget värre än att hunden inte lär sig det du vill - du förstör åtminstone inte relationen mellan dig och hunden. Att träna med positiv förstärkning kräver i starten lite mer insats och tålamod av ägaren, men resultatet blir så mycket bättre.
Källa bl.a: canis.se
Positiv förstärkning ger känslor som: glädje, lust
Negativ förstärkning: Sannolikheten för att beteendet kommer att upprepas ökar även med denna metod. Negativ förstärkning innebär att något som hunden upplever negativt tas bort när den utför önskat beteende. Ett exempel är när du ber hunden att sitta och utlöser strypeffekten på halsbandet. När hunden sätter sig släpper man efter och det obehagliga upphör.
Negativ förstärkning ger känslor som: lättnad
Positiv bestraffning: Detta scenario minskar sannolikheten för att ett beteende kommer att upprepas. Positiv bestraffning innebär en negativ konsekvens, något obehagligt händer när ett visst beteende utförs. Ett exempel på detta är när du ber hunden att sitta men hunden istället lägger sig ner. Om du då rycker i kopplet är detta den positiva bestraffningen, man tillför alltså något. Här ska ordet "positiv" inte ses som något bra.
Positiv bestraffning ger känslor som: rädsla, obehag
Negativ bestraffning: Även detta minskar sannolikheten för att ett beteende upprepas. Negativ bestraffning innebär att något positivt tas bort när ett visst beteende utförs. Ett exempel på detta är när du ber hunden att sitta men hunden lägger sig ner istället. Godbiten, som var ämnad för hunden vid rätt typ av beteende, äter man istället upp själv (eller gömmer bakom ryggen).
Negativ bestraffning ger känslor som: besvikelse, frustration
Det är oftast lätt att se på en hund om handlingen den i ögonblicket utför är under kontroll av positiv eller negativ förstärkning. Nästa gång du tittar på en lydnadstävling, ska du särskilt lägga märke till hundens kroppshållning och ansiktsuttryck. Lägg även märke till förarens uppträdande och tonfall. En hund som "arbetar" för att få bollen eller en godbit, beter sig annorlunda än en hund som "arbetar" för att slippa ett ryck i kopplet, en skarp tillrättavisning eller något annat obehag.
För en utomstående kan det se ut som om båda hundarna gör exakt lika. Båda utför momenten och följer förarens kommandon - ändå lever dessa två hundar i olika världar.
Hundförare uppträder också olika. En förare som har lärt hunden att primärt jobba för att undvika obehag ger ofta kommandon med högre röst, han har ofta en hotfull kroppshållning och du kan se på honom att han är beredd att ta tag i hunden om den skulle hitta på något - för inte att tala om hur han skulle använda kopplet som hunden olyckligtvis sitter fast i.
Hundägare som lärt sig använda positiv förstärkning på ett effektivt sätt behöver inte vråla sina kommandon. De vet att hunden hör alldeles utmärkt och att det inte är röstvolymen som är avgörande för resultatet. De har också en mer avslappnad kroppshållning (även om också de kan vara spända i en tävlingssituation) och litar på sin hund. Hundar som tränas positivt har ju ingen anledning att vilja smita. Det är ju hos ägaren berömmet och belöningen finns.
Det är ett utbrett missförstånd att hunden gör saker, "därför att vi säger det", "därför att den arbetar för oss", "därför att vi har ledarskap/är chef", osv. Hunden arbetar antingen:
1. för att uppnå något den vill ha, eller
2. för att undvika något obehagligt.
Andra alternativ finns inte! Vårt kommando är inget annat än en signal till hunden att om den utför en bestämd handling just nu, har den chansen:
1. att få en godbit, eller
2. att undvika en obehaglig korrigering
(beroende på hur den har tränats).
Med andra ord - handlingen innebär något fördelaktigt för hunden själv. Den lyder inte ett kommando för att föraren ska må bättre (bli tillfredsställd) - den gör handlingen därför att detta innebär något fördelaktigt för den själv! Hundägare som säger att "hunden ska göra det därför att jag säger det!" tränar för det mesta med negativ förstärkning om man tittar närmare efter. Hundägare som säger att hunden ska "ha respekt" för dem, kan egentligen i de flesta fall byta ut "ha respekt" med "vara rädd för". Gör inte hunden som ägaren säger så sker något obehagligt.
Nackdelar med bestraffning:
- bestraffning kan i långa loppet leda till hundar som finner det bäst att inte hitta på saker, med risk för att bli tillrättavisad
- bestraffning kan med klassisk betingning göra att hunden kopplar ihop obehaget med den som bestraffar eller med situationen eller platsen
- eftersom bestraffning är en så stark upplevelse jämfört med förstärkning så kan man med en felplacerad bestraffning lära ut helt fel saker. En hund kan istället bli rädd för gräs, staket, farbröder med skägg, bollar etc. En sån felinlärning kan vara svårt att ta bort!
- bestraffning kan framkalla ångest, rädsla eller aggressivitet. Det är inte själva nypet i örat som är problemet med bestraffning, utan att aldrig vara beredd på när det kommer.
En handling (beteende) har alltid en funktion eller ett mål.
I samtliga ovanstående fyra exempel ser vi att beteendet på ett eller annat sätt lönar sig. Antingen uppnår vi något vi vill ha (dörren öppnas eller hunden kommer fortare fram till intressanta luktfläckar) eller så undviker vi något obehagligt (blir våt om fötterna eller "elektriskt" vilt). I samtliga fall förstärks beteendet. Det vill säga: med största sannolikhet kommer beteendet att upprepas nästa gång vi befinner oss i en liknande situation.
När man vet varför hunden beter sig som den gör, behöver vi inte längre tillägna den mänskliga egenskaper eller motiv. Hunden är absolut inte "envis", "försöker att opponera sig", "protesterar", "dominerar" eller "testar dig". Den gör bara det som förstärks - punkt och slut. Börja därför att bättre uppmärksamma två enkla saker
1. vad hunden gör,
och
2. resultatet av det hunden gör.
Vad är då "bäst"- positiv- eller negativ förstärkning?
Ptja.. de har olika verkan och/men båda fungerar. När de används på rätt sätt. Hundar kan lära sig både på det ena och det andra sättet. Men om du nu väljer att fortsätta träna din hund med obehag så ska du ha några saker klart för dig:
Negativ förstärkning kan leda till passivitet och till hundar som inte vågar göra någonting på egen hand, inte vågar ta egna initiativ. Hunden blir rädd för att göra fel och upplever att det är tryggast att göra minsta möjliga, åtminstone så länge ägaren inte ber den att utföra något. Många föredrar faktiskt att deras hundar är på det viset - som en instinktslös soffkudde-liknande organism utan ett uns av egen vilja. Men om hunden ska användas i aktiviteter som kräver större självständighet från hunden (t.ex. jakt, bruks, räddningsarbete, osv) innebär detta en stor nackdel. Hunden mår heller inte särskilt bra av det överhuvudtaget.
När ett djur blir utsatt för smärta och obehag sker det också något annat som man ska vara mycket uppmärksam på. I hjärnan har vi (både djur och människor) ett centrum för belöning och ett centrum för straff. När vi upplever något trevligt, stimuleras hjärnans belöningscentrum och frigör signalsubstanser som gör att vi känner oss glada och tillfreds. När vi upplever något obehagligt, t ex när chefen skäller ut oss eller hammaren träffar tummen istället för spiken, stimuleras hjärnans straffcentrum. Alla känner igen sig hur man då mår. Vi blir arga, irriterade och sura.
Positiv förstärkning är motsatsen till obehag och verkar därefter. Hunden blir gladare och mer tillfreds. Dessutom är positiv förstärkning ett mera exakt sätt att träna på. Man kan informera hunden exakt vad man vill den ska utföra, istället för att tala om för den vad den INTE ska göra. Straff ger ingen inlärning.
Man kan naturligtvis göra fel även när man tränar med positiv förstärkning. "Tajming" är mycket viktigt. Belöningen måste också vara så attraktiv att hunden verkligen vill jobba för den. Men skulle man göra fel, sker inget värre än att hunden inte lär sig det du vill - du förstör åtminstone inte relationen mellan dig och hunden. Att träna med positiv förstärkning kräver i starten lite mer insats och tålamod av ägaren, men resultatet blir så mycket bättre.
Källa bl.a: canis.se
Klassisk betingning
Klassisk betingning (även Pavlovsk betingning) är en typ av associativ inlärning, där hunden lär sig att koppla ihop ett stimulus (= hörsel, lukt, smak, syn, känsel) med ett annat. Respons kallas beteendet kopplat till ett stimuli. Till exempel om en hund ser kött och det då börjar att vattnas i hundens mun är saliveringen en respons till stimulit (köttet). Mer om det nedan:
Det typiska sättet att beskriva klassisk betingning involverar ett obetingat stimulus och en obetingad respons, samt ett betingat stimulus och en betingad respons. Det obetingade stimulit väcker en obetingad respons hos hunden utan att någon tidigare inlärning har orsakat detta, vilket kallas för en reflex. Då ett tidigare neutralt stimulus upprepade gånger förekommer samtidigt som det obetingade stimuluset, blir det neutrala stimuluset ett betingat stimulus, som väcker den betingade responsen utan att det obetingade stimuluset förekommer.
Den här filmen visar detta jättebra!
Maten var en obetingad ("olärd") stimuli
När hunden dreglade vid synen av mat så var dreglandet en obetingad respons, en sorts reflex
När vi upprepade gånger ringde klockan i samband med maten, blev hunden tillslut betingad att dregla vid ljudet av klockan.
Ljudet av klockan blev tillslut en betingad stimuli.
Dreglandet vid ljudet av klockan blev en betingad reaktion.
Obetingat stimuli - inte inlärd påverkan utifrån
Obetingad respons - inte inlärd reaktion
Betingad stimuli - inlärd påverkan utifrån
Betingad respons - inlärd reaktion
Vi kan ta ett exempel för att ytterligare förtydliga.
Om vi tar ögats slutande... luft blåses mot ögat leder till att ögat sluter sig reflexartat. Luften som blåses mot ögat är en obetingad stimulus då den alltid och ensamt utlöser reflexen (blinka). Tänk dig att vi slår ihop luftblåsandet med att individen ser ett grönt ljus flera gånger. Till slut kommer det gröna ljuset att utlösa blinkningen även om det inte blåses luft mot ögat.
Klassisk betingning förekommer alltid, mer eller mindre, när man tränar hund.
Klickerträning involverar en form av klassisk betingning eftersom klicket = godis.
Det typiska sättet att beskriva klassisk betingning involverar ett obetingat stimulus och en obetingad respons, samt ett betingat stimulus och en betingad respons. Det obetingade stimulit väcker en obetingad respons hos hunden utan att någon tidigare inlärning har orsakat detta, vilket kallas för en reflex. Då ett tidigare neutralt stimulus upprepade gånger förekommer samtidigt som det obetingade stimuluset, blir det neutrala stimuluset ett betingat stimulus, som väcker den betingade responsen utan att det obetingade stimuluset förekommer.
Den här filmen visar detta jättebra!
- Vi ringer i klockan men får ingen reaktion från hunden. Detta eftersom klockans ljud inte har någon mening/betydelse för hunden. Detta kallas för en obetingad respons.
- Hunden blir sedan serverad mat och börjar därmed att dregla, för att det är en naturlig reaktion. Det är alltså ingen inlärd eller betingad reaktion utan det är medfött och naturligt. Detta kallas därför för en obetingad stimuli och hundens reaktion kallas för en obetingad reaktion.
- Nästa steg är att ringa i klockan och direkt efter servera hunden mat. Hunden börjar dregla, men inte p.g.a klockan (som är en obetingad stimuli) utan p.g.a maten (som är en obetingad stimuli). Hundens dreglande är en obetingad reaktion.
- Vi upprepar klocka + mat några gånger. Genom att göra detta så kommer han att dregla när klockan ringer.
- Nu kommer hunden att dregla vid ljudet av klockan, trots att mat inte finns. Reaktionen har blivit betingad - det är nu en betingad reaktion och klockan ett betingat stimuli.
Maten var en obetingad ("olärd") stimuli
När hunden dreglade vid synen av mat så var dreglandet en obetingad respons, en sorts reflex
När vi upprepade gånger ringde klockan i samband med maten, blev hunden tillslut betingad att dregla vid ljudet av klockan.
Ljudet av klockan blev tillslut en betingad stimuli.
Dreglandet vid ljudet av klockan blev en betingad reaktion.
Obetingat stimuli - inte inlärd påverkan utifrån
Obetingad respons - inte inlärd reaktion
Betingad stimuli - inlärd påverkan utifrån
Betingad respons - inlärd reaktion
Vi kan ta ett exempel för att ytterligare förtydliga.
Om vi tar ögats slutande... luft blåses mot ögat leder till att ögat sluter sig reflexartat. Luften som blåses mot ögat är en obetingad stimulus då den alltid och ensamt utlöser reflexen (blinka). Tänk dig att vi slår ihop luftblåsandet med att individen ser ett grönt ljus flera gånger. Till slut kommer det gröna ljuset att utlösa blinkningen även om det inte blåses luft mot ögat.
Klassisk betingning förekommer alltid, mer eller mindre, när man tränar hund.
Klickerträning involverar en form av klassisk betingning eftersom klicket = godis.
tisdag 14 december 2010
Vad är en bra belöning?
Enkelt.
Det som hunden tycker om, det är en bra belöning. Vissa hundar älskar Frolic, köttbullar, korv, mjukost medan andra kanske älskar sitt vanliga foder, en speciell leksak eller bara mys med sin ägare. Det kan även vara att få lukta på en god stolpe eller få fortsätta gå framåt.
En bra belöning varierar alltså från hund till hund. Man får prova sig fram och se vad ens hund uppskattar mest.
Hur vet man då om man har en bra belöning? Också enkelt. Om hunden upprepar det önskade beteendet så har man en bra belöning. Om hunden inte upprepar beteendet, bara upprepar beteendet ibland eller det går lite långsamt så kan det bero på att förstärkningen, dvs. belöningen, inte är tillräcklig.
Det som hunden tycker om, det är en bra belöning. Vissa hundar älskar Frolic, köttbullar, korv, mjukost medan andra kanske älskar sitt vanliga foder, en speciell leksak eller bara mys med sin ägare. Det kan även vara att få lukta på en god stolpe eller få fortsätta gå framåt.
En bra belöning varierar alltså från hund till hund. Man får prova sig fram och se vad ens hund uppskattar mest.
Hur vet man då om man har en bra belöning? Också enkelt. Om hunden upprepar det önskade beteendet så har man en bra belöning. Om hunden inte upprepar beteendet, bara upprepar beteendet ibland eller det går lite långsamt så kan det bero på att förstärkningen, dvs. belöningen, inte är tillräcklig.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)